När 40 Malmöungdomar klev in på Malmö Operas scen under aftonen den 3 maj var det inte bara för att originaluppföra den egenkomponerade musikalen S:t Barbros Korridor, utan även för att utexamineras som unga kulturambassadörer.

– Bip, bip, bip, bip! Det första som hörs är en väckarklocka i mänsklig form. Fyra personer ligger och sover på scen. En efter en gnuggar de sömnen ur ögonen och stegar fram till scenkanten in i strålkastarljuset – Sara med datorn tryckt mot bröstet, fåfänga Linda vars största inspiration är den egna spegelbilden, och den ambitiösa och strikt och propert klädda Fatima. Men Loffe ligger kvar i sängens mjuka sköte.

– Bip, bip, bip, bip! Efter ett längre handgemäng får den sömndruckne Loffe tag på en hammare, tillintetgör väckarklockan, tänder en joint och kryper tillbaka under täcket.

När jag flyger högt är jag bortom all kontroll / Fan du förstör mig / Du förför mig / Jag älskar dig, jag hatar dig på samma gång

Loffes morgonanthem slår av och vi befinner oss på S:t Barbros skola, där något inte stämmer. Korridor och klassrum ekar tomma på lärare. Musikalens centrala teman och frågeställningar kommer på allvar upp. Vem bestämmer när ingen bestämmer? Går det att lära in när ingen lär ut? Vad måste man när det inte finns några måsten? Skolans elever ser olika på sin framtid.

Det är vår framtid / Palla vara här när man kan softa / Det gäller er framtid / Jamen ofta / Gå inte snälla, stanna kvar / Men palla detta, kom vi drar, vi drar nu

De fyra huvudkaraktärerna är lika delar stereotyper och verklighetstrogna. De befinner sig i olika världar med olika vänskapskretsar, markerade av de t-shirts med olika symboler som deras efterföljande gäng bär.

Men en sak har de fyra gemensamt – en känsla av ensamhet, vilken manifesteras genom en under musikalen återkommande låt, Ensam, där var och en av huvudkaraktärerna berättar om sin ensamhet. Sara lever sitt liv på internet:
Är jag konstig? Ingen förstår mig / Bara jag som tänker, ingen vet hur jag mår / En ytlig vänskap är inget jag vill ha / Jag har mina vänner i Kina och USA

Fatima känner sig alienerad av pressen hemifrån att lyckas i skolan:
Trött på allt, på att vara trasig / Skulle kunna göra vad som helst för att byta plats

Linda upplever ytlighet bland vännerna:
De kallar sig vänner, men ingen hör av sig / Allt jag trodde var, var ingenting

Loffe tror inte på förbättring:
Allt blir skit, precis som vanligt

Var och en av dem känner sig:
Ensam, ensam, ensam, ensam, ensam, ensam

Under resten av Akt I etableras bland annat hur de fyra bestämmer sig för att göra en kupp för att ta kontroll över skolan själva (Upp till kamp) och håller föräldrar ovetande, skolans risiga tillstånd (Iller), hur skolans elever (som gått hem när inga lärare dök upp) lockas tillbaka och hur de sätter upp ett val om vem som ska styra skolan.

Omröstning slutar i delat ledarskap mellan Sara, Linda, Fatima och Loffe. Alla vill leda på sitt sätt. En fest drar igång, når sitt crescendo och övergår i tryckardans där Linda och Fatima finner varandra.

Du och jag / Så lika men från olika världar / Dansa med mig / Låt aldrig låten ta slut / … Jag har gillat dig sen första gången jag såg dig / Men vågade inte ta första steget / Alla andra smälter in i bakgrunden / Det är bara du som finns för mig

Akt I slutar med att lärarna dyker upp ur ingenstans. Deras ondskefulla skratt rullar ut över salongen när föreställningen går till paus.


AKT II
Maktkampen mellan lärarna och eleverna över skolans herravälde tornar upp sig. Eleverna barrikaderar skolan och moralen är på topp.

We can make it, oh yes, we can / We can make it o-oh

Men lärarna återvänder med poliser i synnerligen små uniformer och kampen trappas upp ytterligare i stridseposet Vi tar er. Eleverna vill försvara det som de nu har byggt upp på skolan med elevdemokrati, medan lärarna ryter åt eleverna att sluta leva i sin låtsasvärld.

Ni kan inte göra så här / Vilka tror ni att ni är / Om ni vill gå matchen, jag svär / Vi tar er / Vi tar er / Vi tar er / Vi tar er

Men Sara gräver fram skollagsboken och finner något häpnadsväckande. Enligt skollagens tvåhundratjugoartonde kapitel, baklänges-paragrafen, har eleverna rätt att styra skolan på egen hand om de klarar minst 80 % rätt på ett särskilt nationellt prov. Provdatumet sätts till dagen efter. Eleverna sätter genast igång med att organisera studier i olika grupper.

Derivata, integraler / Meter, kilo och bananer / Vi kan datorns konstruktioner / Resistorer, transitioner / Derivatan av cosinus / Lika med är minus sinus / Integralerna av sinus / Är ju lika med cosinus

Vi ska klara det här övergår i själva provskrivandet som ackompanjeras av ödesmättad pianomusik. Allt står på spel. En efter en lämnar eleverna in sina prov. Sist kvar sitter Loffe och svettas. Han går längst fram mot scenkanten och provhögen som om det vore hans egen Golgatavandring. Han släpper uppgivet provpappret som faller mot golvet. Loffe är övertygad om sitt eget misslyckande.

Hur kan någon tro att vi klarat tentan? / Varför kom jag hit? / Jag borde dragit / Vi hade nåt på gång ett tag, men bara nästan

In kommer ett kuvert med provresultaten. Loffe öppnar tveksamt.
– Vi har fått … 100 procent!

Vi var bara nya kloner / I eran skolfabrik / Ni satt på era feta troner / Men vi rusta’ upp till krig / Nu har det hänt / Ni är ett skämt / För vi fick 100 % / Godkänt

Alla elever stormar scenen. Den nya styrelsen är på plats. Skolan omdesignas. Affischer tapetseras över skåpen. Finalnumret går igång och de 40 ungdomarna ler i kapp. Gränserna mellan musikalens handling och deras roller som utexaminerade unga kulturambassadörer blir grumliga. Inte bara har deras slit i musikalens berättelse gett utdelning, deras arbete under ett år med fruktansvärt intensiva slutveckor har fått alla bitar att falla på plats.

På så vis är även avslutningsnumret en spegling av vad det innebär att vara en ung kulturambassadör. Människor är olika och vi kan inte tycka om alla människor. Men vi kan visa tillräckligt med respekt för varandra, prata, diskutera och arbeta mot ett gemensamt mål, i det här fallet att styra skolan (musikalens handling) och att skriva och uppföra en musikal (rollen som ung kulturambassadör).

Några av oss här har träffats och funnit varandra / Men alla har lärt sig att kämpa tillsammans med andra / Om ni frågar vad vi lärt oss / Är det att man måste våga slåss / Vi kom alla från olika håll / Men nu spelar det inte nån roll


Diplomutdelning med Ehsan

Efter applåder och bock-o-buga-tillställning kom Malmös radiopersonlighet Ehsan Noorozi, Din Gata, in på scen och överlämnade tillsammans med Henrik Melius, ordförande Spiritus Mundi, diplom till de nyutexaminerade unga kulturambassadörerna och ett två år långt kapitel i deras liv tog slut. Men boken fortsätter och handlingen kommer att styras av det som varit.